Sammanbindningen av norra och södra stambanan vid Centralstationen 1871 var en stor händelse som påverkade Klarakvarterens utveckling; hotell slogs upp.
Centralpostkontoret, tidningar och tryckerier flyttade hit. Sedan dess har tågtrafikens betydelse bara vuxit. Centralstationen uppfördes på fyra år. Stambanans chefsarkitekt Adolf Wilhelm Edelsvärd hade ritat den nya byggnaden i nyrenässans med stöd av bröderna Kumlien. Den stora välvda hallen var ursprungligen en banhall med fem spår. Biljetthallen har takmålningar av Filip Månsson. En våning byggdes på 1910 utformad av Folke Zettervall, som efterträtt Edelsvärd som chefsarkitekt för järnvägen. 1925-27 flyttades spåren ut väster om stationsbyggnaden. Banhallen blev vänthall och fick nytt tak, kiosker och åtta målningar symboliserande olika landskap av dekorationsmålaren John Ericsson och konstnären Nils Johansson - Åreskutan, Leksands kyrka, osv, med en doft av äldre skolplanscher.
Zettervall ritade den nya södra paviljongen från 1928. I början av 1950-talet "förenklades" fasaden och i slutet av 1950-talet byggdes en underjordisk förbindelse mellan T-Centralen och den undre hallen. Då skapades också den stora cirkulära öppningen mellan de båda planen, gemenligen kallad "spottkoppen".
Den har blivit en klassisk mötesplats och omgärdas av ett järnräcke av Stig Blomberg med figurer anspelande på de fyra väderstrecken. Arlanda Express har egna spår, nr 1 och 2, på hallens norra sida. Med bara två spår över Riddarholmen har järnvägen nått sitt kapacitetstak, därför byggs den nya underjordiska 6 km långa Citybanan som ska ta över pendeltågstrafiken. Den kommer att få nya stationer vid Odenplan och Centralen och beräknas bli klar 2017.
När järnvägen invigdes kom det tio tåg per dag - nu 24 per timme i rusningstrafiken; med Citybanan ska man klara dubbelt så många. Framför huvudentrén mot Vasagatan står en staty av Nils Ericson, kanalbyggaren som kallades in för att leda byggandet av stambanorna, det övergripande nationella järnvägsnätet, 1855. Han var ett år äldre än brodern John Ericsson, som utvecklat propellern och Monitor.
Stockholm Waterfront skjuter i höjden Centralen har flera entréer mot Stockholms Centralstation, invigd 1871. Klarabergsviadukten och inre förbindelse med Cityterminalen från 1986-89 på andra sidan viadukten. World Trade Center är en byggnad typisk för det sena 80-talats mer spektakulära byggen. Ralph Erskine och flera andra arkitektkontor var inblandade. Stockholm Waterfront är en stor konferenskontorsanläggning för 3 000 deltagare som uppförs över den tidigare postsorteringsanläggningen Stockholm Klara och stod klar 2010.
Även hotell och kontor ryms i byggnaden som ritats av White Arkitekter. Byggnadens volym och höjd har vållat debatt. Flera nybyggen är på gång över och runt spårområdet, stora förändringar är att vänta i stadsbilden.
T-Centralen - först med konstnärlig utsmyckning T-Centralen är spindeln i tunnelbanenätet; det är den enda stationen där alla linjer möts. Den blev också först med genomförd konstnärlig utsmyckning 1957. Övre spårhallen för gröna och röda linjen har utmed ena sidan en serie "trafiktecken" i stengods formade av Anders Österlin och Signe Persson mot vit botten av klinker. Utmed motsatta sidan har Erland Melanton och Bengt Ederifalk låtit hela väggen täckas av Klaravagnen, uppbyggd av mörka och ljusare glasprismor. Siri Derkert har dekorerat en av mittpelarna med relieffigurer som visar kvinnor i olika arbeten, vilka gett den namnet Kvinnopelaren, men också författarna Thorild, Almqvist och Strindberg är med.
Vera Nilsson kallar sin av mosaiker klädda pelare "Det Klara som trots allt icke försvinner". Egon Möller-Nielsen har gett de gjutna sofforna i stengöt, en sorts betong, en elegant organisk form. Biljetthallen och
förbindelsegången till T-Centralen kläddes med konkretistisk kakeldekor av Jörgen Fogelquist 1957, kompletterad 1963 med väggen Tur och retur. Fogelquist fortsatte 1994 och 1998, delvis in på SJ:s område. Mellannivån för gröna och röda linjens södergående trafik har mönster av växlande klinkerplattor från 1957, utformat av Oscar Brandtberg och med reliefinslag av Harald Treutiger.
Djupast, 32 meter under jord, når Blå linjens station för Järvabanan från 1975. Ny sprängteknik gav grottformade bergrum som täckts med ett lager sprutbetong. För den konstnärliga utsmyckningen svarade RO. Ultvedt. Mot en blå eller vit botten dekorerades bergrummen med mörkare blå bladrankor i stor skala, medan rummet där förbindelsegångarna möts fick valvmålningar skapade som skuggbilder av arbetarna på sina byggnadsställningar; genialt i sin enkelhet och inspirerade av valvmålningarna i en medeltidskyrka.
