Den gamla landsvägen mellan Uppland och Södermanland utanför stadsmuren kantades tidigt av träbebyggelse och sjöbodar längs stranden. Från 1400-talets början finns stenhusbebyggelse längs gatan belagd. Gatan var tidigare smalare och liksom på andra platser i Gamla Stan finns på många ställen medeltida källare under gatan. Samtidigt var den tillsammans med Österlånggatan en ringväg utanför stadsmuren från vilken man nådde gränderna ned till hamnen.
När Stora Nygatan stod klar mot mitten av 1600-talet tog den över rollen som huvudgata, men som affärsgata fortsatte Västerlånggatan att vara betydelsefull. Gatan sträcker sig mellan Mynttorget och Järntorget. Butiksutbudet är stort och skiftande, numera med inte så få "turistfållor".
Västerlånggatan 8-16 visar upp äldre fasader, men gå in genom någon av de överbyggda gränderna, som Kolmätargränd! Innanför öppnar sig en stor cirkelformad, arkadomsluten gård från 1945-1950 som tillhör Kanstihusannexet, liksom fasaderna mot Myntgatan i stiliserad 1700-talsstil. Arkitekten Artur von Schmalensee genomförde omvandlingen av hela kvarteret till ett modernt kontor för regeringen efter en våldsam debatt - slaget om Kolmätargränd 1942-1945.
Ombyggnaden var för tiden ovanligt pietetsfull även om många äldre hus revs. Även mot Storkyrkobrinken har de gamla fasaderna och i viss mån rummen kunnat behållas. Gården med Ivar Johnssons skulpturala bassäng Morgon från 1962 är öppen för besök. Byggnaderna används numera av riksdagen.
Hörnhuset Västerlånggatan 6, Salviigränd, är från mitten av 1600-talet och påbyggt 1745. Märkvärdigast är Masreliezrummen. Den unge, framgångsrike köpmannen och ungkarlen Wilhelm Schvardz var vän med tidens kanske främste inredningsarkitekt, Louis Masreliez, och lät honom 1795 omskapa sin lägenhet enligt de senaste nyantika idealen.
Rummen är sällsynt väl bevarade och visas för grupper. Arkitekten Erik Palmstedts eget hus vid Västerlånggatan 27 urskiljer sig genom sin storlek och genom den stramt nyantika fasaden med bandrustik i bottenvåningen och kraftfulla doriska kolonner av gjutjärn i portalen.
Palmstedt blev vice stadsarkitekt och gjorde åtskilligt för Gamla Stan, från det tidiga Börshuset över Tyska Brunnsplan till Tullhuset. Till vännerna hörde Sergel och Bellman. Palmstedt dog 1803, två år efter att huset stod klart. Få hus är så stilrena som Palmstedts.
Grannhuset nr 29, Jakob Sauers hus, har som många av husen i Gamla Stan fått järnburna pelare under 1800- och början av 1900-talet som gjort det möjligt att ta upp stora skyltfönster.
När huset, som sannolikt byggts efter den stora stadsbranden 1419, renoverades 1946 fann man medeltida murar en våning upp som kunde rekonstrueras och så kunde man återfå ett gotiskt väggparti med spetsbågiga ljusöppningar. En likaså framtagen gotisk bottenvåning från 1400-talets början finns vid Gråmunkegränd 5 (tvärgränd till Västerlånggatan 16-18). Huset visar det bästa exemplet på de för medeltiden typiska stensalubodarna där kunderna stod på gatan och handlade genom en luckförsedd välvd öppning.
Vid Västerlånggatan 33 finns ett exempel från 1871 på hur man djärvt tagit upp stora skyltfönster i två våningar i ett 1600-talshus med hjälp av gjutjärnskolonner. J.F. Åbom ritade den eleganta butiksfasaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar